På väg mot en sannfinlandisering?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här sommaren har medfört en förskjutning inom politiken som inte bara syns i medier, utan också blivit tydlig genom samtal med oroade vänner och kolleger.
Det är svårt att ana de långsiktiga följderna, men den politik som regeringspartierna förbundit sig till verkar leda till en anpassning till sannfinländsk politik.
I Vastakkainasettelun aika – poliittinen polarisaatio ja Suomi beskriver Arttu Saarinen politiken som ett fält baserat på intressen, ideologier och identiteter. Ideologiska linjedragningar framställs dock ofta som ”pragmatiska” eller opolitiska.
Ett exempel på detta är då utrikesminister Elina Valtonen i Financial Times menar att europeiska demokratier måste anpassa sig till nationalistiska partier.
I regeringsprogrammet och regeringens meddelande 31.8 och processerna kring dem syns tydliga tecken på ”sannfinlandisering”. Valtonen idag är inne på en helt annan linje än Jan Vapaavuori år 2016, som konstaterade: ”Det är ju betydligt värre att hela partisystemet ”sannfinlandiseras” än att partikartan har ett klart urskiljbart populistparti.”
Sannfinlandiseringen har vissa tydliga element. Ett är att rasistisk retorik inte får allvarliga politiska konsekvenser. Riikka Purra och Wille Rydman avskedas inte från sina ministerposter och högst antagligen kommer alla regeringspartier att rösta för fortsatt förtroende för dem.
Regeringen ifrågasätter inte den rasism som finns inskriven i det egna regeringsprogrammet, utan har istället valt att ge ett meddelande med rätt så blygsamma åtgärdsförslag.
I Helsingin Sanomat konstaterar professor Suvi Keskinen att det är sannolikt att regeringsprogrammet ökar strukturell rasism och ojämlikhet mellan invandrade personer och finska medborgare. Åtgärderna i meddelandet motverkar bara i begränsad grad den utvecklingen.
Forskarna Daria Krivonos och Olivia Maury från antirasistiska forskarnätverket Raster lyfter fram att regeringsprogrammet gör det svårare att få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap, vilket gör livet för många invandrade både prekärt och otryggt.
Skrivelsen att uppehållstillståndet upphävs då en person varit arbetslös i tre månader väcker oro i universitetssamfundet, enligt Sari Lindblom, rektor för Helsingfors Universitet. Det är ett hårt krav inom forskarvärlden, där det ofta kan ta lång tid att säkra finansiering.
Även näringslivet har fört fram samma budskap. Sådana linjedragningar är inte pragmatiska, utan uttryck för ett etnonationalistiskt identitetsbygge.
Regeringen strävar till att favorisera invandrare från vissa geografiska områden. Enligt Shadia Rask, forskningschef vid Institutet för hälsa och välfärd, är det problematiskt att skapa föreställningar om ”goda” och ”dåliga” invandrare.
Bilden att vissa etniciteter är ”flitiga” har ett kolonialt och/eller rasistiskt ursprung och används ofta för att diskriminera och skapa skillnad mellan olika befolkningsgrupper.
Ockerhärvan i Närpes visar att nyheterna om en lyckad invandringspolitik på orten dolt det utnyttjande som många blivit offer för.
Sannfinlandisering sker genom en nationalistisk identitetspolitik där ord som ”fosterland” används för att mobilisera.
Även SFP:s retorik om ”svenska intressen” och ”svenskhet” är en form av identitetspolitik, genom vilken man vill legitimera sin politik och mobilisera understöd. Enligt Saarinen kan en stark känslomässig identifiering med ett parti eller en grupp leda till att man känner mindre empati mot personer utanför den imaginära gruppen.
Risken är att alltför snäva definitioner av ”svenskspråkiga” osynliggör mångfalden och exkluderar många av de personer man påstår sig tala för. Därför är det relevant att fråga vem som inkluderas i SFP:s definition av ”finlandssvensk” och vems intressen partiet driver i regeringen.
Problemet med sannfinlandisering är att den banar väg för att man normaliserar rasism, och på så sätt ökar polariseringen och konflikterna i samhället, men också att man sänker tröskeln för hatprat och tystar ner minoriteter, normaliserar Sannfinländska partiets attacker på medier och stöder det partiet i sin strävan att polera sin fasad och professionalisera sin verksamhet.
Risken är att den sannfinländska agendan inte på sikt anpassar sig till de övriga regeringspartierna, utan snarare kan regeringspartierna komma att i en allt högre grad driva sannfinländsk politik.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Tack Marika Kivinen för en utomordentlig analys! Många relevanta frågor lyfts upp, inte minst hur SFP motiverar att de är med och driver sannfinländsk politik och normaliserar hatprat och rasism.. Regeringens meddelande kan omöjligen vara trovärdigt, om ett parti inte förbinder sig till det. Vi såg nyligen i A-studio hur Jani Mäkinen (Sannf) svarade på frågan, om partiet tänker sätta stop för hatprat. De kommer inte att ändra på någonting var svaret. Varken Purra eller Rydman har bett om ursäkt eller tagit tydligt avstånd från sina rasistiska skriverierier. Hur kan man i SFP vara så naiva? Tror man att sannfinländarna på riktigt tänker vara med och motverka rasism? Alternativet att man inte bryr sig, är ett mera sannolikt svar på frågan. Man klappar nöjda varandra på axeln och stoltserar med att man fått till stånd ett meddelande som motverkar diskriminering, trots att bredvid sitter PS minister kollegor som inte har den minsta tanke att ändra sig eller motverka rasism. Snarare tvärtom.