Teaterlivet återuppstår i ett möte med antikens pockande kvinnogestalter – TYT spelar som förut om somrarna på Vanhalinna
Nästsista dagen i juli går jag på den första teaterföreställningen på nästan ett halvår, är så tagen av stundens storhet att jag glömmer telefonen hemma.
Det betyder att jag inte kommer åt programbladet som finns bara virtuellt och – ser jag senare – är utformat som en blogg om arbetsprocessen.
”Medeia yms.” (Medea med mera) är skapad på kort varsel, men Turun Ylioppilasteatteri har kunnat ge plats åt en arbetsgrupp som på en månad skapat en föreställning som kan ges för publik under lättade coronarestriktioner.
Den utgår från antika kvinnobilder i drama och myt, hur de tar sig ut beskrivna av männen som skrev om dem, hur de stiger fram om de själva får tolkningsföreträdet, vad de kan säga oss i dag.
Pjäsen är uppbyggd som en monolog, ibland med inslag från en inspelad röst som deltar kommenterande eller dialogiskt. Publiken kan se ursprunget, en i pjäsens arbetsgrupp, Karoliina Vuorinen, sitter vid en laptop vid sidan av scenen, som är belägen på oxstallets vind på Vanhalinna, som redan i många år varit TYT:s sommarspelplats.
Golvet är täckt av de mattor som funnits tillgängliga, dräkter och rekvisita finns synligt till hands.”Medeia yms.” går på en timme och är en intensiv upparbetning av det gruppen läst, diskuterat sig fram till och inspirerats av.
Men poängen är också att fysiskt arbeta sig in i texten. Scenaktören Heta Hakkarainen släpper aldrig greppet om kroppsspråket. I inledningen urskuldar hon (med ljus och gäll röst) att den ska handla om kvinnor igen – hennes gestalt säger bestämt något annat.
Incitamentet till att detta måste upp på scenen än en gång ligger inte i antiken utan i nuet, i att Sannfinländarnas tankesmedja serverat något ultrasexistiskt och kallat det forskning, i att lagen om sexualbrott äntligen blir uppdaterad.
Bägge delarna nämns i flödet som sömlöst växlar mellan tablå, analys och kommentar. Det är kaxig stand up och feministisk dissekering, ibland i samma andetag. Olga Rantalaiho är regissören som svarar för sammanfogningen.
Pandora, Antigone, Afrodite, Dafne, Medusa och Medea passerar revy. Pandoras framtid definierades i samma stund hon skapades, hon blev bestulen på sitt liv. Afrodite har en annan uppfattning om kärlekens mål och innehåll än sin högt uppsatte far, i pjäsen talar hon frejdigt för sig själv, men rösten försvinner och orden blir en alltmer förtvivlad mim.
Antigones dystra historia är för komplicerad för att få ordentligt svängrum, hon är med för att hon sätter sig upp mot makten, vägrar lyda. Medea är en centralgestalt, offer, motståndare och ett slags hjältinna i sin bloddrypande historia.
Här tar scengestalten hjälp av en motorsåg, utför en koreografi med den. Det är en grov flirt med det vulgära, men en dov och underliggande mening pekar också på hur en kvinna till och med då hon utför ett planerat illdåd måste få ett särskiljande epitet.
Efter metoo är frågan varför Dafne är den som måste förvandlas till ett träd, och inte Apollon som trakasserar henne.
I relation till myten blir frågan retorisk – den kan och ska ställas ändå. Medusas öde sammanfaller med skuldbeläggandet av våldtäktsoffret och halshuggningen liknar troféjakt, det känns som pjäsens tyngsta och bottenlöst svartaste punkt.
Dräkterna och klädbytena görs till en begivenhet, kläderna är mer än dekor. I den ordlösa slutscenen droppas olika mansplagg över scenen, kvinnan klär sig i dem. Det ser ut som en brottningsmatch, skjorta och byxor gör motstånd. Det känns inte bara som avslutande kommentar utan också som början på en fortsättning.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.