Våra mormödrars soundtrack
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I den stämning av vemod och uppsluppenhet som kan uppstå när en kurs som svetsat samman människor ska ta slut morgonen därpå, var det några som började sjunga finska landskapssånger.
Först, med kraft, den välkända ”Nälkämaan laulu” från Kajanaland, sedan andra där texter behövde googlas fram på mobilen och melodierna inte satt i ryggmärgen. Jag var den enda svenskspråkiga i rummet och iakttog det hela fascinerat, inte utan en lätt känsla av utanförskap.
På ett principiellt plan vet jag rätt mycket om landskapssångerna. Jag undervisar i regional politik och förvaltning och i den del av kursen där vi diskuterar regional identitet brukar jag spela upp Youtubevideor med någon av landskapssångerna för att demonstrera hur regionerna använder sig av symboler för att stärka sin särart.
Om yngre finlandssvenskars kännedom om Finland utanför den egna hemorten skulle jag ha en del att säga efter att ha läst hundratals examinationsuppgifter, men vi får ta det i en annan kolumn.
Landskapssångerna som skrevs kring sekelskiftet 1900 andas nationsbygge, enhetskultur, folkskola och centerns partikongress. Den schablonartade landskapssången innehåller ett antal verser som beskriver naturens skönhet i det aktuella landskapet och några strofer som prisar det strävsamma folket som bor i regionen.
Egentliga Finlands landskapssång handlar om Åboregionen som nationens vagga och hem för kunskap, kristendom och frihet. Jag gillar texten, men som allsång är den helt hopplös, har jag kunnat konstatera på koloniträdgårdens midsommarfester.
Det utanförskap jag kände när de andra kursdeltagarna sjöng sig igenom repertoaren av landskapssånger bottnade i den totala avsaknaden av kalla kårar som uppstår inför det som är tidigt inlärt, ofta upprepat och förknippat med särskilda stunder i livet. Det var inte mina sånger.
Det finns två sånger som för mig bjuder på samma snabbtur till något djupt i identiteten som landskapssångerna gjorde för mina kurskamrater: ”Modersmålets sång” och ”Slumrande toner”.
Båda sångerna är på sätt och vis landskapssånger, trots att de inte kopplar till en specifik plats. ”Modersmålets sång” mer officiell, ”Slumrande toner” mer privat.
”Slumrande toner var våra mormödrars soundtrack”, sa min småkusin en gång och det som gör att sången framkallar kalla kårar av igenkänning hos mig har framför allt att göra med min mormor Mia och hennes systrar Irene , Tyra , Edit och Inga .
De fem systrarna Mellangård var en glad och sammansvetsad flock som på försomrarna brukade ta tåget till Kokkola för att köpa identiska sommarhattar. För dem var ”Slumrande toner” en sång som dög till allt, i fest och vardag, till allvar och humor.
Någon av midsommardagarna brukade en osorterad skara av systrarna med barn och barnbarn samlas till knytkalas utanför systrarnas mors barndomshem i Lappfors, ett hus som ingen bott i på länge och som nuförtiden är rivet.
När kaffet och rödlemonaden var uppdruckna skulle det naturligtvis sjungas ”Slumrande toner”. I omgivningen framstod den andra versen som börjar med orden ”Står inunder rönnen lutande stugan/mossbeväxt är trappan och ogräsen gro” som närmast dokumentär.
Fastän det var kanske sjuhundranittifjärde gången kollektivet sjöng ”Slumrande toner” sa moster Inga alltid till slut, fast på dialekt: ”Det låter så vackert att man vill gråta.”
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.
Tack Siv för att du påminner mig om min mors, din mormors generation! Det känns såpass att jag sitter med tårar i ögonen!